Utflyktens tid är nu

 

Hösten är en nystart på nåt sätt. Eller egentligen, är inte alla årstider det. Jag vill inbilla med det iaf. Att man flera gånger om året får chans att göra det lite bättre. Allt det där man aldrig hinner, ni vet.

 

Jag försöker leva efter att ta tillvara på de små stunderna av lycka, glädje och tacksamhet vi erbjuds dagligen. Att de små sakerna och små känslorna får stor plats! Grilla korv med pinnbröd, som Sigge bakat efter recept i hans Bamsetidning, är just en sån stund!

 

Jag längtar redan till nästa...

Jag kan själv

 



 

Mina jag-kan-själv-bilder 



Det är egentligen så märkligt. Att den årliga fotograferingen på förskolan känns så viktig. "-åh, nu hoppas jag verkligen korten bli bra". "-älskling, du får absolut inte glömma att säga att de ska ta syskonfoto också", var orden jag lämnade dem med när jag åkte till jobbet. Innan dess hade jag givetvis kammat hår, puffat kjol och strukit skjorta.

Och så plingade det till i mobilen nu på eftermiddagen. Korten. Årets förskolefoto på mina älsklingar damp ner i telefonen. Vilken besvikelse. Fast vad hade jag förväntat mig, egentligen.

 

Vi har ju trots allt gått igenom både solrosor som hängt ner som en huvudbonad och rödrutiga stolsdynor som var långt ifrån samspelta med mina barns omsorgsfullt matchande kläder i mjuka pasteller. I år var de bleka och färglösa som omväxling, inte i närheten av strålande foton på härliga förskoleungar.

 

Jag kan bättre själv! Så har jag tänkt några gånger. Så mina barn fick fotas en extra gång idag. Hem från dagis, ut i småregn, LE!!

 

Det här kan vara bland de finaste bilderna jag har... Den värmer just mitt hjärta, det betyder allt!